DeVuego BD

Så, efter runt åtta timmar, där en generös bit av tiden har lagts på två av de större pusslen, lyckas jag ta Norah till eftertexterna och belönas där med ett riktigt fint och känsloproppat slut. Lovecrafts texter har varit en stor inspirationskälla här men inte den dystra och ångestframkallande delen, utan istället har Raw Fury gjort en muntrare tolkning som sannerligen fungerar ihop med den livsgåta som huvudkaraktären levt med. Bitvis kan det kännas aningen skitnödigt att kommunikationen mellan medlemmarna på expeditionen vars fotspår som Norah följer skulle ske via kvarlämnade lappar som hon hittar, och ibland så matchar inte tonen i röstskådespelet den desperation, rädsla och ovisshet som Norah rimligen bör känna i situationen som hon befinner sig i. Det hela kastar mig ur stämningen en aning, men det gör samtidigt inte Call of the Sea till ett dåligt spel utan detta är någonting mycket, mycket bra. Nyfikenheten och strävan efter framsteg är extremt påtaglig, så till den grad jag får ett lätt skutt på dojorna när jag ska hem från varvet och äntligen få svar på vad tusan Harry hade för sig den där veckan på Tahiti.

Arise: A Simple Story is one of those gorgeous, special indie experiences that you as a Playstation 4 owner must not miss. Aside from a couple of worries about the gaming camera, Arise is truly wonderfully memorable and filled with emotion and atmosphere.

När dessutom spelet i övrigt är ganska identitetslöst i både design och grafik blir inte upplevelsen fullt så njutbar som potentialen skvallrar om. Det grafiska hänger liksom inte ihop i en helhet och musiken är repetiv och meningslös. Hela paketet känns hopplockat i sista minuten, som när man slår in en present i använt presentpapper. Det är synd det, för jag gillar verkligen retrokänslan i spel som Alien Spidy. Men det räcker inte med nostalgi, det måste vara roligt att spela också. Och det är Alien Spidy - ibland. Allt för ofta bråkar du dock med kontrollen och därmed också själva essensen i vad spelet vill vara.

Detta är extra tråkigt med tanke på alla de fantastiska jättemonster som fått bita i ovigd jord i dussintals tidigare Castlevania-spel, men det vore ovärdigt att runda av en text om ett spel som faktiskt blandar tradition och nytänkande med gott resultat, via ett klagomål. För om sanningen ska fram ser jag hellre fler vågade försök än bekväma, traditionsbundna Castlevania också i framtiden.

Reality Fighters var en rolig idé som nog skulle ha stannat på det stadiet. Eller helt enkelt blivit bättre utförd. För nu stoltserar det med inget annat än att vara Vitas hittills sämsta spel.