DeVuego BD - Base de Datos del Videojuego Español

Den djurälskande Niclas har lekt gubben Noak och finkammat planeten Ava efter varelser att rädda till sin ark...

Du bör dock inte låta små skavanker hindra dig från att uppleva detta pixel-mästerverk, för det är verkligen ett litet konststycke The Game Kitchen har svarvat ihop i fallet Blasphemous II. För man har byggt vidare på den redan extremt solid grunden man stod på för drygt 4 år sedan och man har därtill adderat ljuvliga nyheter samtidigt som man har förfinat allt som sedan tidigare gjort denna genre så populär i urminnes tider. Det må förvisso inte nå hela vägen upp till giganter som Castlevania: Symphony of the Night och Super Metroid, men Blasphemous II kan med enkelhet stå sida vid sida tillsammans med storheter som Hollow Knight, Ori and the Will of the Wisps, Dead Cells och The Messenger utan att behöva skämmas för en enda sekund. År 2023 har sedan som bekant erbjudit mängder med kvalitativa titlar, men Blasphemous II är utan tvekan i toppskiktet på den redan eminenta skara. Vi kan helt enkelt inte rekommendera detta bloddränkta äventyr nog mycket, och för att slutligen citera en viss Petter Hegevall från 2019:

Så, efter runt åtta timmar, där en generös bit av tiden har lagts på två av de större pusslen, lyckas jag ta Norah till eftertexterna och belönas där med ett riktigt fint och känsloproppat slut. Lovecrafts texter har varit en stor inspirationskälla här men inte den dystra och ångestframkallande delen, utan istället har Raw Fury gjort en muntrare tolkning som sannerligen fungerar ihop med den livsgåta som huvudkaraktären levt med. Bitvis kan det kännas aningen skitnödigt att kommunikationen mellan medlemmarna på expeditionen vars fotspår som Norah följer skulle ske via kvarlämnade lappar som hon hittar, och ibland så matchar inte tonen i röstskådespelet den desperation, rädsla och ovisshet som Norah rimligen bör känna i situationen som hon befinner sig i. Det hela kastar mig ur stämningen en aning, men det gör samtidigt inte Call of the Sea till ett dåligt spel utan detta är någonting mycket, mycket bra. Nyfikenheten och strävan efter framsteg är extremt påtaglig, så till den grad jag får ett lätt skutt på dojorna när jag ska hem från varvet och äntligen få svar på vad tusan Harry hade för sig den där veckan på Tahiti.

I slutändan går det att ha kul väldigt korta stunder med rätt sällskap i WWE 2K Battlegrounds, men så snart man inser att det verkligen inte finns någon finess, så mynnar det ut i ett frenetiskt knapphamrande. Och jag tycker det är så fruktansvärt synd, för designen är en fullträff och rolig digital party-wrestling är något alla kan ha kul med oavsett om man gillar pro-wrestling eller ej. Det här känns som mest som ett riktigt snabbt hopslängt spel optimerat för att sälja mikrotransaktioner, och faktiskt ännu värre än de ordinarie WWE-spelen. De är visserligen inte heller roliga att spela, men innehåller åtminstone något.

Arise: A Simple Story is one of those gorgeous, special indie experiences that you as a Playstation 4 owner must not miss. Aside from a couple of worries about the gaming camera, Arise is truly wonderfully memorable and filled with emotion and atmosphere.

Gameloft provides both ease of access as well as depth, free from greed. Hands down one of the best racing experiences you can get on your phone.

När dessutom spelet i övrigt är ganska identitetslöst i både design och grafik blir inte upplevelsen fullt så njutbar som potentialen skvallrar om. Det grafiska hänger liksom inte ihop i en helhet och musiken är repetiv och meningslös. Hela paketet känns hopplockat i sista minuten, som när man slår in en present i använt presentpapper. Det är synd det, för jag gillar verkligen retrokänslan i spel som Alien Spidy. Men det räcker inte med nostalgi, det måste vara roligt att spela också. Och det är Alien Spidy - ibland. Allt för ofta bråkar du dock med kontrollen och därmed också själva essensen i vad spelet vill vara.

Detta är extra tråkigt med tanke på alla de fantastiska jättemonster som fått bita i ovigd jord i dussintals tidigare Castlevania-spel, men det vore ovärdigt att runda av en text om ett spel som faktiskt blandar tradition och nytänkande med gott resultat, via ett klagomål. För om sanningen ska fram ser jag hellre fler vågade försök än bekväma, traditionsbundna Castlevania också i framtiden.

Reality Fighters var en rolig idé som nog skulle ha stannat på det stadiet. Eller helt enkelt blivit bättre utförd. För nu stoltserar det med inget annat än att vara Vitas hittills sämsta spel.