Så, efter runt åtta timmar, där en generös bit av tiden har lagts på två av de större pusslen, lyckas jag ta Norah till eftertexterna och belönas där med ett riktigt fint och känsloproppat slut. Lovecrafts texter har varit en stor inspirationskälla här men inte den dystra och ångestframkallande delen, utan istället har Raw Fury gjort en muntrare tolkning som sannerligen fungerar ihop med den livsgåta som huvudkaraktären levt med. Bitvis kan det kännas aningen skitnödigt att kommunikationen mellan medlemmarna på expeditionen vars fotspår som Norah följer skulle ske via kvarlämnade lappar som hon hittar, och ibland så matchar inte tonen i röstskådespelet den desperation, rädsla och ovisshet som Norah rimligen bör känna i situationen som hon befinner sig i. Det hela kastar mig ur stämningen en aning, men det gör samtidigt inte Call of the Sea till ett dåligt spel utan detta är någonting mycket, mycket bra. Nyfikenheten och strävan efter framsteg är extremt påtaglig, så till den grad jag får ett lätt skutt på dojorna när jag ska hem från varvet och äntligen få svar på vad tusan Harry hade för sig den där veckan på Tahiti.
Leer en su medio original